Tidigare:
Jag som precis fattat vad som hänt började att skrika också. "JAG VET HERREGUD ASSÅ!" vi sprang ner för vägen och hela vägen hem. Jag fick blickar av andra tjejer sim också varit där men brydde mig inte. JAG HADE KOMMUNICERAT MED HARRY PÅ NÅGOT SKRUVAT SÄTT!

Folk trodde såklart inte på oss. De trodde att vi bara fantiserat det hela men vi visste att det var sant, vi VISTE det. Men jag var iaf glad att jag skulle dit med Katja på måndagen.
Nästa dag.
Jag gick till skolan. När jag berättade för folk om det så trodde de inte mig men hur skulle då både jag och Ana se exakt samma sak ifall det inte var på riktigt? Hon kanske skulle trott att det var till henne han vinkade i så fall, eller till någon bredvid oss. Vi åkte till studion efter skolan. Där träffade vi Ana och en av hennes vänner. Isabella följde med oss och vi träffade några andra Directioners från skolan där. De hade inte varit där innan så de var väldigt glada. Vi stod där bara ett litet tag och jag märkte att det samlades mer och mer folk, för mycket folk. Vi hade gjort brev till dem, jag och Katja hade gjort ett stort brev och Isabella hade gjort ett litet. De gick upp för att ge Paul breven och jag fick stanna kvar för att ingen skulle ta våra platser. Det var så lite plats så att man höll på att ramla varje gång någon rörde en arm bakom en. De kom tillbaka och berättade att Katja fått Pauls uppmärksamhet genom att säga typ: Paul! Talk to me with your brittish accent! Och då hade han sagt typ: I can't cause I'm irish! Och då hade han kommit och tagit Isabellas brev men han sa att han skulle ta vårat brev sen. När killarna kom ut så såg man dem knappt. Det var för mycket folk men när jag såg dem så gick Harry runt och sökte igenom folkhavet av tjejer, det såg ut som att han sökte efter något eller någon. Ibland så stannade han upp och vinkade till tjejerna men sen så fortsatte han sitt letande. Zayn vinkade till Ana och det såg jag också. När de gått så var jag lika glad som de andra gångerna men ändå inte, det hade inte hänt riktigt lika mycket, jag hade förväntat mig mer. Jag var såklart glad och sov lyckligt den natten.
Nästa dag.
"Olivia, kan du hämta din syrra på dagis idag?" frågade min mamma mig. Jag suckade högt.
"måste jag? One Direction är ju liksom inte i Sverige varje dag!" frågade jag men hon skakade på huvudet.
"nej, jag vet men du måste hämta henne idag för att jag hinner inte med det och din pappa jobbar sent idag."
Jag var såklart ledsen men jag visste att jag behövde göra det. Så efter skolan så gick jag och hämtade min lillasyster Alexzandra, när jag kom hem så såg jag alla bilder på killarna från dagen och blev lite deprimerad.
-Imorgon kanske jag kan! Tänkte jag och försökte vara positiv. Jag gick och la mig och drömde om One Direction. Jag gick upp och kände mig glad så jag gick in på twitter. 11 nya följare... Plötsligt såg jag hur folk skrev om att killarna var på flygplanet och flygplatsen och sånt.
- Va?! Har dem åkt tillbaka? Jag satte mig i sängen och deppade. Jag kommer aldrig att se dem igen!